mlisans.blogg.se

 

Det finns de som pratar mycket om att ha kvalitétstid med sina barn... Men ärligt talat så tycker jag att "kvantitetstiden" är det viktiga egentligen... Tiden vi spenderar tillsammans varje dag, utan att egentligen göra något speciellt. Tiden som vi ägnar åt vardagliga ting fast tillsammans. Det är nog mina bästa stunder tillsammans med mina barn. Hellre massa timmar tillsammans när man inte gör något speciellt alls, än en timme när leken ska maxas och allt ska vara "supermys" (och helst ska en statusrad på facebook skickas i väg om vilket fantastisk kvalitétstid man har med sina kids).

 

Det är fantastiskt kul att hitta på saker, sticka i väg på utflykter, hänga i lekparken mm. Men att t ex skala potatis tillsammans - det är banne mig en stund full av guld, då pratar vi och filosoferar om livet. För jag tänker att dagen fångar du allra bäst genom att involvera ditt barn i det du gör. Jag hänger med på Enyas lekar och hon får hänga med i det jag behöver göra (vi ger och tar!). Det konstiga här är att det är ju faktiskt när vi gör "mina" grejer som de allra mysigaste och häftigaste samspelen äger rum. Vi storstädar tillsammans och hon ser det som ett superstort megahäftigt uppdrag hon fått när hon springer omkring med dammtrasan och hjälper till. Vi lagar mat tillsammans och hon provsmakar allt, rör om i grytorna och är min lilla minikock (hon får testa att skära grönsaker med vass kniv, jag är självklart med och övervakar). Vi bakar tillsammans och hon knäcker äggen själv, vispar, knådar degar och bakar ut små knasiga brödbullar (men som är de finaste bröden jag någonsin sett).Vi handlar tillsammans, och hon är min lilla "personal shopper" som med kavata steg spatserar omkring i affären och plockar ned allt vi ska ha i korgen, lägger upp allt på rullbandet och springer sedan runt och plockar ned allt i kassarna.

 

Vad de här stunderna som jag beskrivit ovan har gemensamt är att ögonen lyser av lycka på min dotter. För hon får en bit ansvar, hon får känna att hon är viktig och hon får vara delaktig. Men störst av allt är ju att vi gör något tillsammans.

Sedan tror jag också på vikten av att ha kul med sitt barn, utan behovet av att andra människor ska vara med hela tiden. Att hitta den sanna glädjen i att bara få umgås med varandra, det är så underbart! Förra sommaren när Enya inte var mer än drygt 1.5 år, så var vi ofta ute och lunchade på restaurant - bara jag och hon. Jag fick då kommentaren från en bekant som undrade om det inte var tråkigt? Och jag svarade att det är allt annat än tråkigt, för det var/är det verkligen inte. Det är en ljuvlig stund att dela tillsammans, och dessutom otroligt lärorik. Enyisen fick känna på restaurantmiljö, testa nya rätter mm.

 

Jag är ingen perfekt förälder (jag tror ärligt talat inte att det existerar några perfekta föräldrar), och jag menar inte att mitt sätt är det bästa. Men jag tänker och analyserar otroligt mycket kring mitt föräldraskap. Jag ser mina egna fel och brister (ibland med alldeles för kritiska ögon) och försöker ständigt jobba för att bli bättre, men även visa för Enya att det är okej att vara mänsklig. Man får tappa humöret och bli arg. Man får gråta och vara ledsen. Allt måste inte vara ljuvligt och glatt hela tiden.

 

Vi är människor, och våra grundbehov förutom mat och sömn är ju faktiskt kärlek och närhet. Och för ett litet barn visar du det allra bäst genom att visa att du faktiskt vill vara med hen. Visa att tid tillsammans är något du värdesätter och inte försöker undvika. Visa lillhen att du kan vara närvarande i det ni faktiskt gör just nu - och inte i huvudet ständigt på väg till nästa aktivitet. Kärlek kärlek och åter kärlek - visst sa hon så - en av de klokaste kvinnorna som världen skådat - Astrid Lindgren.