June Macaroon
Idag blir den här tösabeten 9 (!) månader. Och hon liksom slutar vara bebis mer och mer för varje dag, och det hugger lite i hjärtat när jag inser att jag inte hinner med ordentligt. Med Enya tyckte jag nog att tiden gick fort, men jag hann ändå med i henne utveckling och hann "njuta" av varje steg liksom och "vara i det ett tag". Juni började krypa ett par veckor innan jul och efter det har det gått i rasande fart. Hon HÄRJAR dagarna i ändå, kvick som en liten mus. Över, under, bakom eller på. Man hittar henne överallt. Ständigt på jakt, och minsta lilla grej hon finner ska självklart provsmakas och undersökas med munnen. Hon började för några veckor sedan resa sig mot saker, men hon har inte förstått riktigt att hon inte kan gå än så hon tar språnget rakt ut och slår sig en hel del, lillfisen.
Hon strålar som en sol nästan jämt, men om man tar något ifrån henne (typ olämpliga saker som hon ändå lyckats få tag på typ femhundraelva gånger om dagen) så blir hon så ledsen så det nästan inte går att hålla sig för skratt. Underläppen åker ut och stora darren sätts på. Hon visar också tydligt om vi inte gett henne nog med uppmärksamhet på ett tag, då blir hon sur och visar oss vart skåpet ska stå. Så det bor en hel del humör i henne, mycket mer än i storasyster vid samma ålder.
Juni är ett barn som behöver mycket närhet, och vaknar ofta till ett par timmar efter att hon har somnat för kvällen och somnar endast om tätt intill mig. Vill gärna hålla handen i sömnen också, så jag tror att hon behöver tryggheten och närheten. Hon kan ofta komma krypandes under dagtid och vila huvudet i mitt knä en stund innan hon kryper vidare mot nya äventyr. Supermysigt tycker jag!