mlisans.blogg.se

 

Under de senaste åren har jag hängt mer i lekparker än någonsin tidigare i mitt liv, där trivs min treåring som fisken i vattnet (och lillasyster har också börjat fatta grejen). Dagar och stunder som är fyllda av lek och stoj, utmaningar och att erövra nya kunskaper för Lilla E och hennes vänner. Att ena dagen inte klara av att klättra upp på stegen, och nästa dag våga och lyckas. Att ena dagen behöva hjälp med att bli pågungad, och nästa dag (förvisso efter en hel del övning) förstå hur hon ska göra för att få fart själv. Den glädjen i ögonen hos Lilla E skulle kunna vara livskraft åt mig ett helt liv.

 

 

Under många av de här lekparksbesöken har jag sett döda föräldrar. Eller ja, de andas förvisso. Blodet pumpar fortfarande i deras ådror och deras hjärtan slår. Men de stirrar, likt döda fiskar, rakt ned på en skärm. Jag har sett barn ivrigt ropa till sina föräldrar; "-Pappa titta vad jag kan!" "-Mamma se på mig, kolla!", men barnen får inte en reaktion. Har de tur får de på sin höjd ett "-Mmm". Men blicken är fortfarande fäst vid skärmen på deras smartphone. Sedan finns det de fall som är ännu sorgligare, där barnet i fråga överhuvudtaget inte bryr sig om att ropa till föräldern, för hen har lärt sig att det inte är någon idé. Flera barn har under året i stället vänt sig till mig och mina vänner när vi varit där med våra barn. För de har sett att vi fokuserar på våra barn, vi är med, ser, bekräftar, hjälper, tröstar, hjälper till att lösa konflikter och bryr oss om. Vi har liksom fått "extrabarn" där i lekparkerna som vi fått se efter, medan föräldrarna suttit på bänkar en bit därifrån - "döda". Det är läskigt på flera sätt, läskigt för att de väljer en materiell grej framför sitt eget barn (tanken är så sjuk så den äcklar mig). Det är också läskigt för att de överhuvudtaget inte märker att främlingar (jag och mina vänner) har långa konversationer med deras barn. Tänk om jag vore någon som ville barnet illa? Som tog barnet under armen och gick därifrån? Undrar hur lång tid det hade tagit innan smartphoneföräldern upptäckt det?

 

 

Och jag tänker: Hur kan vi välja att umgås med en telefon/platta hellre än att umgås med våra barn? Jag har spenderat det senaste året hemma, eftersom jag blev mamma för andra gången i slutet av april. Jag har kunnat ge hela mina dagar (och nätter, puh!) till mina barn. Och med det sagt förstår jag mycket väl att man behöver en paus ibland, få träna/umgås med vänner en kväll/läsa en bok/promenera/surfa - vad än som får dig att må bra. En förälder som arbetar 100 % måste såklart också få "pausa" ibland, vi är ju inte bara föräldrar utan också människor. Men jag tycker att vi ska låta våra pauser vara uttalade (alltså; nu åker jag och tränar/nu ska jag hem till en vän) - och inte något som sker när man har tid tillsammans med sitt barn. Låt den andra föräldern (om hen finns med i bilden) ta över rodret en stund så du får varva ned, eller en släkting eller nära vän kanske kan finnas för dina barn en stund. Men låt inte tiden som du har med ditt/dina barn förvandlas till kvalitétstid med smartphonen...

 

Visste ni att våra mobiltelefoner är ett stort hot mot barns språkutveckling? Vi fokuserar så mycket på telefonerna (surfplattor/datorer) så vi kommunicerar inte lika mycket med våra barn längre, vi ger inte lika mycket ögonkontakt, vi läser inte lika mycket för våra barn längre, och vi leker inte lika mycket med dem - och vi leker framför allt inte helhjärtat. Huvudet är någon annanstan. Kanske på nästa statusrad som ska läggas på facebook eller vilken bild från "kvalitétstiden" med barnet som ska hamna instagram. Vi fokuserar inte på våra barn på det sätt som de faktiskt förtjänar och behöver. Jag vill bara skrika; lägg ned telefonjävlen och läs en bok för ditt barn. Bland det finaste du kan göra för barnets språkutveckling är just att läsa högt. 5 minuter om dagen "räcker" för att ditt barn ska få ett rikt ordförråd och lättare kunna knäcka läskoden.

 

Hemma hos oss råder skärmförbud när vi är med våra barn. Något jag och Tobbe införde när vi insåg att mobilerna pockade på för mycket uppmärksamhet. Att ta upp en telefon 10 ggr i timmen för att se om något hänt kan ju inte vara sunt för fem öre... Vi får svara om det ringer, men inte kolla instagram/facebook/aftonbladet mm. Såklart får vi skicka sms och ringa till vänner/familj om vi vill göra upp planer för dagen tillsammans med dem, men själva "surfandet" på telefonen får ske på kvällstid när barnen somnat. 

 

Jag tror att det är viktigt att analysera och se över sin egen föräldraroll, det är för lätt att fastna i negativa hjulspår annars. Jag är inte perfekt, men jag försöker ständigt att dra lärdom från mina misstag (och hjälp vad många misstag man hinner med på några år som småbarnsmamma!). Jag är stolt över hur lite tid vi lägger på våra skärmar och hur otroligt mycket tid vi lägger på våra barn idag. Och vet ni vad? Jag tror att vi genom att lägga bort alla skärmar och verkligen se varandra får barn som vet sitt värde, som förstår att de är viktiga för sina föräldrar precis som de är. Alla barn förtjänar att ha föräldrar/vårdnadshavare som ger dem tid. Skärma av. Koppla från. Landa i nuet med dina barn, var intresserad av dem och häng med i deras äventyr. Bygg en hinderbana, lägg ett pussel eller sitt och prata tillsammans om dagen som varit. Jag lovar ni får valuta för tiden, ni får tillbaka och med ränta - ni får tryggare barn som vet att de är viktiga och ett stort lass kärlek.