En uppenbarelse om livet
Alltså livet.
Idag har jag suttit på en stol på ett café. Med en vän som är mig kärare än livet självt nästintill.
Och jag har skrattat. Jag har skrattat så att jag har gråtit. Skrattat så att tanter stirrat argt.
Och på samma stol har jag också gråtit. Gråtit så att jag har skrattat.
Alldeles rödmosig om kinderna slår jag nu mig ned i soffan hemma. Så vansinnigt tacksam för att jag har en sådan person i mitt liv som man kan sitta på ett café med. En hel eftermiddag.
Och stundom skratta, stundom gråta.
Och någonstans där mittemellan skratt och gråt få en uppenbarelse om livet självt.
Det är det bästa som finns. <3