Skotertur och pimpelfiske

Till den här vyn kan man stå och pimpla. Det är lätt som en plätt.
Inte så lätt att få fisk dock... 
Men de två små stackarna vi fick kysste jag hejdå innan Fredde bröt nacken av dem.
Vi är ett bra team... ;)
 
 
En hel helg utomhus.
På skotertur.
Genom magiska skogar.
Pimpelfiske på sjön.
Grilla korv på spett.
Och koka kaffe.
Över öppen eld.
Med värme i hjärtat.
Trots iskalla fötter.
Med fräknar.
Strösslade.
Över frökens nästipp.
Som ett bevis.
För den här helgens.
Härlighet.
❤️
 
Så många magiska platser jag fått se tack vare den här makapären. Och dess ägare... ;)
 
 
Han <3
 

Varannan vecka - att läka ett föräldrahjärta

 
 
 Det var en gång min allra värsta mardröm.
Otänkbart.
Så till den milda grad.
Och nu lever jag mitt i den.
Det jag trodde skulle döda mig.
Det jag inte ens kunde tänka tanken på utan att falla ihop.
Utan att ligga i fosterställning och panikgråta.
Det är min verklighet nu.
 
Jag pratar om varannan vecka.
Att vara utan mina barn.
Varannan vecka.
Halva tiden.
 
Jag tänkte att jag aldrig.
ALDRIG.
Skulle hamna där.
Tyckte folk gav upp.
För lätt.
Tänkte att jag hellre.
Skulle dö.
Än att förlora.
Tiden.
 
Det är så enkelt att tänka så.
Det är enkelt till den dagen.
När du inser.
Att det faktiskt finns det som är värre.
När kärleken dör.
När du gett allt du kan ge.
Då orkar du inte mer.
Då dör du.
På insidan.
 
Och någonstans där.
Behövde jag bestämma mig.
För det svåraste beslutet.
Någonsin.
 
Nu lever jag så här.
Varannan vecka.
Men.
Jag lever.
 
Mina flickor. Är det absolut viktigaste i världen för mig. Men på andra plats. Har jag satt mig själv.
Jag kommer viga mitt liv. Åt oss tre. Åt att vi ska ha det så fint vi bara kan. I ett liv fyllt av kärlek. Där källan aldrig sinar. 
 
Varannan vecka.
I mitt hjärta existerar inga sådana begrepp.
Jag är alltid deras mamma.
Dyget runt.
För evigt.
Och så länge de vet det.
Så länge de känner det i sina hjärtan.
Så vet jag.
Att varannan vecka.
Inte behöver vara.
En mardröm.
Så länge de känner hur stark.
Min kärlek till dem är.
Så vet de.
Att jag alltid är.
Deras mamma.
De är alltid mina barn.
Varje vecka. Varje dag. Varje timme. Varje minut. Varje sekund.
Varje hjärtslag.
 
 Varje hjärtslag <3

Fler vykort från Dubai <3

Solnedgång i öknen... Vissa upplevelser kommer aldrig lämna min näthinna <3
 
Lite fler vykort från Dubai.
Nu har det gått en vecka sedan vi kom hem. Redan!
Kan inte förstå. 
Minnena från den resan kommer jag spara i hjärtat så länge jag lever.
 
Och minnet av hur det var att få komma hem och träffa tjejerna igen.
Banne mig lika magiskt det.
Även om jag är "van" (van blir man väl aldrig, men ni fattar) vid att vara borta från dem varannan vecka.
Så var fem dagar på andra sidan jorden något helt annat.
Det riktigt vibrerade i hela min kropp av längtan.
Att sedan få springa emot dem och ta dem i min famn
- Ja... jag ryser fortfarande när jag tänker på det! 
 
 Här fick vi en "snackpaus" i jeepkörandet... 
 
Fredde och Jim vandrar i öknen efter vår kisspaus bakom sanddynorna...
 
Anna, Jag & Madde <3 Jag löjligt nöjd över att åka på resa med norrmän i precis rätta tischan!
 
 En äldre del av staden. Med äldre menas alltså 30 år gammal.
 
 Kryddmarknad i den "äldre" delen av Dubai
 
Kryddmarknad
 
Skraporna är verkligen som hämtade ur en film...
 
En corona i solen hos Oksana & Chistian. Eller ja. Det blev visst några fler än en innan dagen var slut... ;)
 
 Tack till detta härliga par för en underbar lördag! Bjöd på kaffe med Arla-mjölk gjorde de också! Att litern kostade 60 (!) kronor får vi blunda för... ;)
 
Snyggaste surfbruden 
 
Christian skickar iväg Anna!
 
Och den här molijox-brädan var frän! Gick som kulan!
 
Solnedgångarna var fantastiska <3
 
Och så här glada blev grabbarna när de fångat en fin solnedgång på bild :D
 
Middag på Beachparty! Strax innan Carola gjorde entré.
 
<3
 
Morgondis över poolområdet