Varannan vecka - att läka ett föräldrahjärta
Det var en gång min allra värsta mardröm.
Otänkbart.
Så till den milda grad.
Och nu lever jag mitt i den.
Det jag trodde skulle döda mig.
Det jag inte ens kunde tänka tanken på utan att falla ihop.
Utan att ligga i fosterställning och panikgråta.
Det är min verklighet nu.
Jag pratar om varannan vecka.
Att vara utan mina barn.
Varannan vecka.
Halva tiden.
Jag tänkte att jag aldrig.
ALDRIG.
Skulle hamna där.
Tyckte folk gav upp.
För lätt.
Tänkte att jag hellre.
Skulle dö.
Än att förlora.
Tiden.
Det är så enkelt att tänka så.
Det är enkelt till den dagen.
När du inser.
Att det faktiskt finns det som är värre.
När kärleken dör.
När du gett allt du kan ge.
Då orkar du inte mer.
Då dör du.
På insidan.
Och någonstans där.
Behövde jag bestämma mig.
För det svåraste beslutet.
Någonsin.
Nu lever jag så här.
Varannan vecka.
Men.
Jag lever.
Mina flickor. Är det absolut viktigaste i världen för mig. Men på andra plats. Har jag satt mig själv.
Jag kommer viga mitt liv. Åt oss tre. Åt att vi ska ha det så fint vi bara kan. I ett liv fyllt av kärlek. Där källan aldrig sinar.
Varannan vecka.
I mitt hjärta existerar inga sådana begrepp.
Jag är alltid deras mamma.
Dyget runt.
För evigt.
Och så länge de vet det.
Så länge de känner det i sina hjärtan.
Så vet jag.
Att varannan vecka.
Inte behöver vara.
En mardröm.
Så länge de känner hur stark.
Min kärlek till dem är.
Så vet de.
Att jag alltid är.
Deras mamma.
De är alltid mina barn.
Varje vecka. Varje dag. Varje timme. Varje minut. Varje sekund.
Varje hjärtslag.
Varje hjärtslag <3
Emelie! Så fin text. Sätter ord på exakt de känslorna man bär med sig när man saknar sina barn och de precis åkt till den andra föräldern. Betydde jättemycket för mig att läsa ❣️🌟🙌🏽