Äntligen Ängen

 
Minst en gång varje säsong.
Så liksom BEHÖVER jag åka till Ängen.
Kanske för alla fantastiska barndomsminnen som vilar där.
Kanske för att där finns en av de allra bästa pulkabackarna.
Kanske för att våfflorna i Rokkmakkstugen smakar aldrig så gott
Kanske för att jag aldrig kommit därifrån utan att vara riktigt själaglad.
 
För det är ju något med vintern.
De där soliga dagarna.
Med någon enstaka minusgrad.
När fräknarna börjar strösslas.
Över vinterblek nästipp.
När man varit mer ute än inne. 
Som gör att kroppen liksom känns.
Mer än andra dagar.
Det rusar i blodet. Värmer i pannan.
Och någonstans i hjärteroten.
Infinner sig lugnet.
Kan liksom ha svårt att komma på.
Något som slår just det där.
 
Idag var det dags.
Och vädret kunde knappast varit bättre. Glidet i backen var fenomenalt.
Alltså.
Så himla underbart!
Med den bästa sortens trötthet i kropp och sinne slocknade flickorna snabbt när det var läggdags.
Men precis innan de somnade, så sa Enya;
"-Alltså mamma. Det var verkligen fantastiskt i Ängen. Det var så himla himla kul."
Då vet man liksom. Att nya barndomsminnen får byggas upp kring den där platsen som är så helig för så många. Kanske tar mina flickor med sina eventuella framtida barn dit. Och så får den magiska cirkeln fortsätta.
<3
 
 

Kommentera här: