How far I'll go

 
Idag har vi varit på bio, jag och min stora tjej.
Vi såg Vaiana. En film som jag längtat efter att få se sedan den kom ut. Och den var verkligen bra. Jag som har känslorna på utsidan för det mesta grät inte bara en, utan fyra gånger under filmens gång. Enya satt som förhäxad hela filmen också. Faktiskt första gången. Annars brukar hon alltid skruva på sig rejält sista halvtimman. Men icke idag. Vi var lika tagna båda två av spänningen, men också av modet och styrkan hos den unga Vaiana. Lämnade dessutom utrymme för många fina reflektioner på vägen hem. 
 
If I'll go there's just no telling how far I'll go <3

Tussilago, snödroppar & inte-stöta-mark

 
I lördags åkte jag och tjejerna hem till mor & far för lite lördagslunch. Jag tog en liten springtur på förmiddagen och fann årets första tussilagos längs min barndoms grusvägar. Tänk att det slår aldrig fel, varje år hittar jag årets första när jag är hos mamma & pappa. Aldrig någon annanstas. Lustigt. 
 
Ute i rabatten fick vi även syn på en snödroppe som letat sig fram, som ännu ett vårtecken den soliga, men något blåsiga marsdagen.
 
Snödroppar <3
 
Mitt föräldrahem. Här har släkten huserat i generationer <3
 
Tur att mormor och Enya delar samma intressen. Inte-stöta-mark är en av deras favoritlekar. Så efter lunchen när lillasyster tog en traktortur med sin morfar, så satte de igång att bygga upp en "inte-stöta-marken-bana" i trädgården.