Kusindejt på glasscafeét

 
Tillsammans med kusinerna besökte vi glasscaféet i Lysvik (för säkert femte gången denna sommar, hihi) förra veckan. Åh vad vi trivs där. Allihopa!
 
Glassen äts upp i ett nafs för de små, för det är minsann inte bara den som lockar. Nej främst är det nog den mysiga lekplatsen och strandbiten där brudarna älskar att bada. Erling börjar bli stora grabben och får gärna vara med i flickornas lek. De hade honom som sin bäbis inne i lekstugan och tog så väl hand om honom.
Så himla mysigt att se dem leka alla fem!
 
Fasters smölprins! 10 månader gammal snart <3

Almas treårskalas

 
 
Igår firade vi vår älskade lilla smula Alma som fyllde tre år i måndags.
Min brorsdotter som är så himla smölig och go!
 
Alma bjöd på pizza & smarriga tårtor till efterrätt, och avslutade det fina kalaset med en fiskdamm för flickorna. 
 
 
Almisen med paraply i högsta hugg <3
 
 
Presentöppning!
 
 
Enya, Ida & Astrid 
 
 
Festfint på bordet för vår Alma!
 
 
Och storasyster Astrid hade dekorerat så fint med stenar till sin systers kalas <3

Vid er grav, älskade mormor och morfar

 
Vid graven ovan vilar min mormor och morfar. Astrid & Olle.
 
Astrid som fått tre små flickor uppkallade efter sig.
Vår Juni, kusin Astrid och flickornas tremänning Emelia. Alla bär de hennes namn.
Inte så konstigt.
För hon gjorde intryck.
Aldrig egentligen något väsen av sig. Men hon var alltid där.
Det var hon som såg till att alla vi andra hade det bra. Hon mättade en hel släkt med sin matlagning och sitt stora intresse för bakning (förstår ni vart jag ärvt det ifrån?). Hennes starka nävar har knådat fler bulldegar i sina dagar än de flesta bagare kan jag tro. Det gick nog inte en dag i hennes liv utan att hon satte en deg, bakade en sats jitterbugg eller hade en stek i sin ugn.
När jag bara var en tvärhand hög lärde hon mig baka bullar. Hon har lärt mig så mycket.
När hon dog brast något inom mig. Jag var inte beredd på alla de starka känslor det väckte hos mig. Hon som alltid var där, men alltid lite i bakgrunden. Betydde så mycket mer än jag någonsin lyckades få fram.
Hon fattas mig fortfarande.
Så ofta jag kan komma på mig själv att tänka att hennes plats är tom. Att hon skulle varit med. 
Är så vansinnigt glad över att jag känner henne så nära, inom mig. 
 
 
Och morfar Olle.
Han gick bort tidigare. När jag var 13 år gammal. 
Jag spelade piano. Och när min lektion var slut väntade pappa utanför skolan med beskedet.
Jag tog aldrig mer en pianolektion.
För mitt hjärta visste inte hur det skulle orka.
Det trettonåriga versionen av mig själv hade aldrig tidigare mött döden.
Olle. Den stora buffliga karln med det varmaste hjärtat.
Alltid hade han plats i knät för sina barnbarn. Gärna flera i taget.
Med ett skratt som smittade ett helt rum förtrollade han oss barn.
Inte helt underligt att jag ser så många likheter mellan honom och min mellanbror Joel.
De var nog tvillingsjälar. För oj vad de älskade varandra.
Som att de visste direkt att de var av samma sort.
Fast att en av dem nästan levt färdigt sitt liv, och en av dem var alldeles i början.
 
 
Vi besökte deras grav häromdagen. Flickorna hade plockat blommor från syrenbersån, från gården där Astrid och Olle en gång bodde och levde sitt liv. Där mina föräldrar nu gör det samma. 
"-Här är det mysigt, här kan vi ha picknick" sa Juni och slog sig ned på gräset vid gravstenen.
Omsorgsfullt stack de blommorna i vaser. En i taTaget. Varannan gång. Systerligt.
 
"-Kan vi också ligga i samma grav när vi dör mamma? Så som Astrid och Olle gör? För de gör det för att de älskar varandra"