Livet, härligheten och den oslagbara kärleken

 
 
Ni.
Är min trygga hamn.
Min stora kärlek.
Mina drömmar.
Besannade.
I två små själar.
Två små.
Helt olika.
Mn ändå med så starka band.
Emellan er.
Oskiljaktiga.
Det är med sådan vördnad.
Jag betraktar er.
Sådan andakt.
Tänk att.
Vi hör ihop.
För alltid.
 
Ni dansar i hösten, och ni dansar i mitt hjärta. 

Tillfälligt avbrott

 
 
Det duggar inte direkt tätt mellan inläggen här på bloggen, men det finns en himla bra anledning. Och den stavas; SEMESTER.
 
Hela familjen har liksom skärmat av. Varit ute från morgon till kväll, njutit av sällskap av vänner och nya bekantskaper. Hängt på stranden så fort tillfälle getts och verkligen sugit ut allt vi kan av detta långa härliga sommarlov (som svischade förbi i faslig fart!) Jag kan räkna gångerna på en hand som flickorna frågat efter ipaden under deras 8 veckors sommarlov, de har knappt hunnit se på teve. Precis som det ska vara. Fantasin och lekarna i fokus. Då mår vi som bäst. Hela familjen.
 
Nu sticker flickorna och jag iväg på en liten tripp nedåt i landet, det är min sista lediga vecka. Så jag vill passa på att göra en liten tur med dem. Jag minns själv hur magiskt jag tyckte det var att få åka på semester som liten <3.
 
 

Att växa

 
Hennes små barfota fötter.
Sommarklänning på.
Som mormor sytt. 
Känner gruset under mina fötter.
Under hennes fötter.
Känner henne som om hon vore jag.
Men ändå inte.
Når inte alltid in. In i hennes innersta.
In i hennes känslostormar.
Det gör ont att växa.
Det gör ont att se på.
Det gör ont att älska så innerligt. 
Bara vilja omfamna.
Trösta.
Ge trygghet.
Men inte alltid räcka till.
Hur mycket man än försöker.
 
Men det är med all den kärleken som jag växer jag med.
Som förälder.
Som människa.