Fars Dag och några familjereflektioner

 
Idag har vi firat vår älskade Pappa, flickornas morfar - på fars dag. Jag fullkomligt älskar familjemiddagar. Är så glad att vi har så nära band och att vi ses så ofta som vi gör i vår familj. Det känns så fint att få ge det till tjejerna den tryggheten och gemenskapen som det innebär.
 
Att jag haft min far med mig, bakom min rygg genom det här vansinnigt svåra året jag gått igenom har varit något av det allra viktigaste för mig. Jag skulle inte alls kunnat hantera allt på samma vis om jag inte haft honom och mamma bakom mig, som stöttande pelare. Redo att rycka in. Vid behov.
Kommer vara dem evigt tacksam för det. För det gjorde allt en liten gnutta lättare att bära.
 
Tack.
 
Och de här två. Mina bröder. Älskade älskade bröder!
 
Kalastårta till morfar, bakad av två små fagra flickor <3
 
Att få komma hem <3
 
Och här sitter han och myser! Fadern, morfadern & farfadern <3
 
 

Åh mormor

 
Det är fyra år sedan.
Du lämnade oss.
Men.
Plötsligt känns du så nära.
Som om du är precis bredvid.
Som om du viskar i mitt öra.
Kan känna din närvaro.
Alldeles intill.
Vågar inte vända mig om.
För det är så vansinnigt fint.
Att känna.
Förnimma.
Att du är precis där.
Älskade mormor.
Att få små meddelanden från dig.
Instuckna i böcker.
Det är en sådan förtröstan.
Det gör att tomrummet efter dig.
Liksom läker.
Lite grann...
 
 

One of those days

 
 
 
Mobilbild. Men den
duger fint. För ni förstår känslan.
En sådan där höstdag.
Med sol på himlen.
Och krisp i luften.
 
När hösten liksom kallar på en.
 
Så jag lät benen bära mig.
Dit näsan pekade.
Lät vinden kittla mig i håret.
Lät jackan vara öppen.
Slog mig ned.
På en klippa.
Andades.
Levde.
Precis för stunden.
Precis där.
I solen.
Till vågskvalpets melodi.
Till brisen.
Värmen från solen.
Så enkelt.
Men så fyllt av tacksamhet.
Och med en stor portion.
Ödmjukhet.