Att få vara en fluga på Josefs vägg

 
Under två veckors tid fick jag den äran att vara en fluga på den här mannens klassrumsvägg. Han heter Josef Kurdman, och jag är så vansinnigt glad över att jag fått chansen att möta honom och få lyssna till hans föreläsningar, lektioner och fina snack med eleverna på vår skola.
Jag skrev om våra veckor med Josef på facebooksidan som jag driver för Skäggebergsskolan:
 

"Det tog en liten stund.
Att samla intrycken.
Från någon som påverkat.
Jag pratar om Josef Kurdman.
Som gästspelade hos oss på Skäggeberg.
Och lämnade verkliga avtryck.
Hos både elever och personal.
Hans lektioner väckte något.
Många tankar, men också många känslor.
Som åskådare slängdes jag mellan skratt och tårar.
Och en stor portion stolthet.
När jag hörde hur eleverna resonerade.
Om fördomar, rasism och att ta ansvar.
Ansvar för varandra.
Ansvar för sin egen skolgång.
För sitt eget liv.
Josef väckte något hos oss.
Genom sin fingertoppskänsla.
Genom att möta eleverna med respekt.
Genom att han delade erfarenheter.
Från sitt eget liv, men också från ungdomar han mött.
Jag låter elevernas egna ord tala;
”Jag önskar att han kunde vara kvar längre”
”Han gjorde skillnad i klassrummet”
”Det blev liksom lite trevligare med honom här”
”Vi kommer sakna honom”
Vi är så tacksamma att vi fått äran att ha Josef hos oss.
Och som Josef själv säger.
Vi sitter alla i samma båt.
-Sverigebåten.
Nu är det upp till oss.
Att ro tillsammans <3

”Josef Kurdman är författare, föreläsare, debattör och har medverkat i ett stort antal radio- och tv-program. Han arbetar sedan flera år med integrationsprogram inom skolvärlden, kommuner, stadsdelar, företag och olika myndigheter över hela landet. Josef har fått många priser för sitt arbete och för sitt stora engagemang i kampen mot rasism.” "

 

Varannan vecka - att läka ett föräldrahjärta

 
 
 Det var en gång min allra värsta mardröm.
Otänkbart.
Så till den milda grad.
Och nu lever jag mitt i den.
Det jag trodde skulle döda mig.
Det jag inte ens kunde tänka tanken på utan att falla ihop.
Utan att ligga i fosterställning och panikgråta.
Det är min verklighet nu.
 
Jag pratar om varannan vecka.
Att vara utan mina barn.
Varannan vecka.
Halva tiden.
 
Jag tänkte att jag aldrig.
ALDRIG.
Skulle hamna där.
Tyckte folk gav upp.
För lätt.
Tänkte att jag hellre.
Skulle dö.
Än att förlora.
Tiden.
 
Det är så enkelt att tänka så.
Det är enkelt till den dagen.
När du inser.
Att det faktiskt finns det som är värre.
När kärleken dör.
När du gett allt du kan ge.
Då orkar du inte mer.
Då dör du.
På insidan.
 
Och någonstans där.
Behövde jag bestämma mig.
För det svåraste beslutet.
Någonsin.
 
Nu lever jag så här.
Varannan vecka.
Men.
Jag lever.
 
Mina flickor. Är det absolut viktigaste i världen för mig. Men på andra plats. Har jag satt mig själv.
Jag kommer viga mitt liv. Åt oss tre. Åt att vi ska ha det så fint vi bara kan. I ett liv fyllt av kärlek. Där källan aldrig sinar. 
 
Varannan vecka.
I mitt hjärta existerar inga sådana begrepp.
Jag är alltid deras mamma.
Dyget runt.
För evigt.
Och så länge de vet det.
Så länge de känner det i sina hjärtan.
Så vet jag.
Att varannan vecka.
Inte behöver vara.
En mardröm.
Så länge de känner hur stark.
Min kärlek till dem är.
Så vet de.
Att jag alltid är.
Deras mamma.
De är alltid mina barn.
Varje vecka. Varje dag. Varje timme. Varje minut. Varje sekund.
Varje hjärtslag.
 
 Varje hjärtslag <3

Fars Dag och några familjereflektioner

 
Idag har vi firat vår älskade Pappa, flickornas morfar - på fars dag. Jag fullkomligt älskar familjemiddagar. Är så glad att vi har så nära band och att vi ses så ofta som vi gör i vår familj. Det känns så fint att få ge det till tjejerna den tryggheten och gemenskapen som det innebär.
 
Att jag haft min far med mig, bakom min rygg genom det här vansinnigt svåra året jag gått igenom har varit något av det allra viktigaste för mig. Jag skulle inte alls kunnat hantera allt på samma vis om jag inte haft honom och mamma bakom mig, som stöttande pelare. Redo att rycka in. Vid behov.
Kommer vara dem evigt tacksam för det. För det gjorde allt en liten gnutta lättare att bära.
 
Tack.
 
Och de här två. Mina bröder. Älskade älskade bröder!
 
Kalastårta till morfar, bakad av två små fagra flickor <3
 
Att få komma hem <3
 
Och här sitter han och myser! Fadern, morfadern & farfadern <3