One of those days

 
 
 
Mobilbild. Men den
duger fint. För ni förstår känslan.
En sådan där höstdag.
Med sol på himlen.
Och krisp i luften.
 
När hösten liksom kallar på en.
 
Så jag lät benen bära mig.
Dit näsan pekade.
Lät vinden kittla mig i håret.
Lät jackan vara öppen.
Slog mig ned.
På en klippa.
Andades.
Levde.
Precis för stunden.
Precis där.
I solen.
Till vågskvalpets melodi.
Till brisen.
Värmen från solen.
Så enkelt.
Men så fyllt av tacksamhet.
Och med en stor portion.
Ödmjukhet.
 
 
 

Välkommen hem <3

 
 
 
En liten flicka.
Med fräknar på näsan.
Fann en annan liten flicka.
Med lika många fräknar.
Det tog dem inte lång stund.
Att fatta varandras händer.
Att förstå.
Att livet som de kände till det.
För alltid skulle vara förändrat.
För när man finner.
En själsfrände.
Så vet man.
De där händerna.
Har aldrig släppt taget om varandra.
Ibland har livets stigar varit aldrig så enkla.
Ibland aldrig så svåra.
Men alltid tillsammans.
Även fast många mil skiljt oss åt.
Under tolv års tid
På kartan.
Men aldrig egentligen.
Mer än centimeter ifrån varandra.
Själsligt.
 
 

Nu kan jag äntligen säga.
Till henne.
Mitt hjärtas närmaste vän...
...Välkommen hem.
 

Walk in fields of gold

 
Ni vet Stings vackra vackra "Fields of Gold". Som görs nästan ännu mer magisk av Eva Cassidy... Den låten, den tänker jag alltid på när sädesfälten står i all sin prakt - redo att skördas. Sagolikt vackert. 
Min farfar älskar också den låten - och vi hade ett så fint samtal kring den när vi var på vår roadtrip i somras.
Så nu tänker jag på honom, och vår resa, varje gång jag hör den.
Vilket gör den liksom, extra extra underbar nu.
<3
 
You'll remember me when the west wind moves
Upon the fields of barley
You'll forget the sun in his jealous sky
As we walk in fields of gold