Vår midsommar, en vals längs minnenas allé

 
Vår midsommar. Tillsammans samlandes vi hos mor och far. Som vi alltid gör. För det vilar något så tryggt i det vi kallar traditioner. Vill bygga dem vidare. Bygga en brygga från min barndom till mina flickors. Ge dem mina minnen, fast i nytt format.
 
Midsommarlunch. Sill och potatis. Fast sillen inte passar min smak. Nalla lite köttbullar från barnens tallrik. 
Åka hökärra. Ned till bygdegården. Där bygden väntar. För det nalkas dans kring stång. Bollkastning. Hästskovarpa. Fiskdamm.
 
Det svajar till i mitt lilla tösahjärta. Minnena kommer som vindar. Far in i mitt bröst.
Jag och min vän. Granntjejen som betydde så mycket under hela min uppväxt. Jag ser oss i vita klänningar. Med kransar på huvudena. Ser oss dansa. Ser oss skratta.
Blir som en åskådare till min egen barndom.
Vill kika in. Vill se mer. Vill vara där en stund.
Vila där.
 
Älskade flickor. Min värld! 
 
Fotografens dotter håller kameran <3 I min barndoms trädgård. Där så många bilder förr tagits på mig. I kransar. Bland blommor. Där mina barfotafötter känner varje sten, varje rot, varje millimeter.
 
Flickan i vitt. Eller kvinnan får jag säga nu. Hon är tjejen från min barndoms minnen. Grannflickan som jag delat mina midsomrar med. Älskade Ida! Nu leder hon dansen!
 
Mormor Eva-Lena och flickorna väntar på traktorn som ska ta oss till dansen <3
 
Och här kommer den!
 
Helt fel kronologisk ordning. Men här är lunchen!
 
Sommar!
 
Far och döttrar <3
 
Carolina & Nils. Så fina!
 
 

Du gamla du fria

 
Att få leva i detta land.
Att få ha den äran.
Den turen.
Att få följa årstidernas växling.
Låta dem slå mig emd häpnad.
Att så innerligt få älska.
Berg och dalar.
Skogar och ängar.
Hav och insjöar.
Norr och söder.
Och någonstans där mitt i härligheten.
Hitta platsen jag kallar hemma.

Dra på längs livets vägar

 
Livets vägar bär en inte alltid dit man trodde...
Men på något vis tror jag verkligen att vi alltid hamnar där vi är menade att vara.
Om inte annat så är det en mild och varm tanke att bära med sig när den där vägen är så krokig och brant att man har lust att ge upp och stanna. 
 
Då säger jag som Alfred i Lönneberga; -Bare dra på. Bare stann int!
Eller som Håkan Hellström - Res dig efter varje smäll, du har en ängel på din axel, Din tid kommer
 
Jag ska bare dra på. Jag ska inte stanna. Min tid kommer.