Springtime, men i år blir det cykeltime i stället

 
Känner ni våren som bubblar i varje vrå av naturen? Känner ni ljuset och livet?
Hoppet som följer med?
Det är något som drar i min själ varje år när det blir vår.
Som vill få mig ut ut ut. Som vill att jag springer över skog och mark. I kvällsljuset. I dofterna.
 
I år kan jag inte springa. Och det sticker i mitt hjärta.
I snart fyra månader har jag varit begränsad i min rörelseförmåga. Det är snart fyra månader sedan jag senast kunde springa. Som jag senast kunde lyfta tungt. Som jag senast kunde vara med och göra "morgongympa" med barnen på skolan utan att få ont efteråt.
Jag som. Sprang. Varenda. Dag.
Mil efter mil efter mil.
Åh vad jag saknar min starka kropp.
Jag lider av att inte känna igen den.
Jag saknar mina ben som bar mig överallt. 
Smärtorna i mina fötter & tår försvinner liksom inte.
 
De kommer och går.
Ibland kan det går dagar utan att jag känner någonting.
Men de blir värre så fort jag gått mycket eller lyft något tungt. 
Så den här våren har jag inte kunnat springa.
 
Men jag har cyklat i stället. Oj vad jag har cyklat.
Och det har gett mig nästan samma frihetskänsla, samma eufori.
Så jag liksom cyklar med det bredaste leendet på mina läppar.
Rakt ut i underbarheten.
 
Min starkaste visualisering just nu: Jag springer längs skogsstigar. Med fågelkvitter i öronen. Och solstrimmor mellan granarnas grenar.
 
"-Ge aldrig upp" sa jag till mig själv varje dag i livet.
 
 
Visa fler inlägg