När det lackar mot jul & minnenas allé

 
Jag sitter här. Kvällen den tjugotredje december.
Många jular far genom mitt hjärta.
Som ljumma brisar.
Att stanna upp och insupa en stund.
Nästan som om jag vore där igen.
Jular jag minns.
Jularna jag levat.
De allra flesta skänker mig värme när jag snuddar vid tanken på dem.
Men det finns de med en gnutta vemod i sig med.
Som livet ju är.
Balansen ska finnas där.
Det är livet.
Och jag är så tacksam för mitt liv.
 
Mina barndoms jular.
Vilket skimmer det vilar över dem.
Mormor.
Som själv ordnade hela julbordet.
Och det var ett julbord som slår de flesta restauranter på fingrarna.
Allt hemlagat från grunden.
Inga halvfabrikat någonstans.
Hon var allas vår julemor.
Underbara fina Astrid.
Du fattas mig alltid. Men extra mycket om julen.
Men när jag står och gör mina struvor.
Bakar mina pepparkakor.
Och knådar min lussedeg.
Då är du där och klappar mig på axeln.
Tack.
 
Så många jular hos mormor & morfar i Ämtervik.
Jullbordet. Släkten. Mormors kola.
Vackra kusin Linda som jag alltid tittade på i smyg för hon var så ouppnårligt perfekt i mina ögon.
Kusinen Fredrik som var tomte och bytte om på toaletten när han inte trodde någon såg.
Lillkusinerna Peter & André som busade med mina bröder.
Morfar som satt och kluckade förnöjt i soffan.
Med ett barnbarn på varje knä.
Finrummet som bara användes vid festligheter och stod kallt med stängd dörr annars.
 
Hemma i vårt vardagsrum igen hos mamma och pappa.
Farmor och farfar som kom till oss när julaftonskvällen tog vid.
Farmor som var ljus så fort hon upenbarade sig
Jag kände alltid en sådan värme från henne.
Vi var kärlek vid första ögonkastet. Hon&jag.
Farfar som filmade och fotograferade oss.
Alltid med det breda varma leendet.
Risgrynsgröt och skinksmörgås och SKAINTETOMTENKOMMASNART?
Och så till sist. Tomten.
Förväntningarna som legat i luften hela dagen bara exploderade i form av kärlek i mitt hjärta.
Inte konstigt att jag älskar julen.
Jag är så tacksam för allt alla vuxna runtomkring mig gav mig när jag var liten i form av dessa minnen.
 
 
Alla pappas granar.
Ibland så vackra så man vill gråta.
Ibland så fula så man vill gråta.
Men alltid lika magiskt att få klä granen i barndomens vardagsrum.
Med pyntet nedärvt från generationer av Ögrens och Olssons.
Det vackraste pynt jag vet. För att mina tösahänder burit det andaktsfullt från låda till gren.
År efter år efter år.
 
Mamma. Som på det där magiska mammaviset lyckades få huset redo till julen varje år.
Det bor en superhjälte i varje mamma.
Det vet alla som förstår hur mycket det ligger bakom varje kärleksfull handling.
Och som trolleri slog hennes hyacinter ut till ett hav av juldoft varje julaftons morgon.
Som sagt.
Magi.
 
Mitt tonårs jular.
När hela kroppen ville hoppa bakut och slå sig fri.
När hormoner gjorde mig sur och tvär och i behov av mitt eget.
Men samtidigt alltid hemmakär.
Det fanns ingen annanstans jag hellre ville vara.
Än hemma om julen.
Då var jag alltid mamma och pappas flicka.
 
Unga vuxen-jag. 
Som byggde eget bo med sambo.
Städade och köpte julklappar för mer än mina penga räckte till.
Ville så gärna visa hela världen hur mycket jag älskade dem.
Pyntade och kokade knäck.
Bakade mina lussebullar.
Ville så gärna skapa något lika vackert som det mamma gjorde.
Men när vi tog bilen hem till Elofsrud på julafton.
Inte förrän först då blev det jul.
 
Den allra första julen som mamma.
Jag var nervös, skakig och lycklig.
Med en fyraveckors bebis iklädd röd sammetsklänning.
Klänningen bara åkte upp och var besvärlig mot lilla blöjrumpan.
Aldrig mer klänning sa jag till flickans pappa och skrattade.
Och tänk, ungen har aldrig varit en "klänningsperson".
Hon väljer alltid hellre praktiska kläder.
Hon visade det tydligt redan då.
I minnet är hon så tydlig.
Där hon ligger i min famn med sina stora (då klarblå, nu gröna) ögon och tittade på mig som om hon bar på all världens hemligheter inuti sin lilla barnakropp.
 
 
Den första julen som tvåbarnsmamma.
Med en nybliven treåring och en åttamånaders solståle som kröp omkring med sina pigga blå ögon och utforskade världen. Hon älskade paketsnören och prasslade med papper med sin jämnåriga kusin.
 
Han som väntade ett helt liv på att bli morbror fick många syskonbarn att älska <3
 
 
Fyra flickor framför julgranen.
Spända och pirriga av förväntan satt de där.
De såg ut som julmagi när när jag tittade på dem.
Det klack till i mitt hjärta.
En av de finaste stunderna jag någonsin sett.
Två av dem skulle inom ett år bli storasystrar och utöka sin redan fina familj med en liten pojkskatt.
Två av dem skulle nästa jul fira sista julen med både sin mor och sin far.
Lyckligt ovetandes var vi om det då.
 
Den sista julen som kärnfamilj.
När han och jag visste.
Men ingen annan.
Hur allt blev "för sista gången" och hur det spred en vemodighet över allt det vackra.
Jag grät i smyg hela julafton.
Fick gömma mig på toaletten när gråten blev för häftig.
Varje kram blev extra viktig.
Varje vänligt ord.
 
Den första julen utan mina barn.
Hur det skar i mitt föräldrahjärta.
Hur fel det kändes.
Det kommer aldrig kännas rätt.
Vartannat år är jag inte riktigt hel.
Men det är också helt okej.
För det kommer en juldag. Och då är allt det smärtsamma glömt och hjärtat intakt.
Som min lillebror sa till min äldsta dotter häromveckan;
"Ni vet varför vi vartannat år väntar med att fira tills ni kommer va?
Det är för att vi vill inte fira den utan er.
Vi väntar med julen tills du & Juni är med."
Jag blev rörd till tårar när jag fick höra det.
 
Förra julen.
2020. När ingenting var som vanligt.
Men allt ändå blev väldigt fint.
Mamma, pappa, jag, Nisse & Michaela.
Vi spelade brädspel, skrattade och mådde gott.
Och så mitt i det fina.
Kom den finaste julklappen.
När jag fick veta att jag skulle bli faster igen.
Det var lille John.
 
Tacksam för de här minnena. Vartenda ett utav dem.
Inte rädd för de minnena som gör ont längre.
De är viktiga de med. De gör mig till den jag är.
Precis som varje ärr. Varje rynka. Varje märke på min kropp.
Det är livet <3
Visa fler inlägg