En skogsutflykt

 
I söndags vaknade vi till ett strålande väder, så vi bestämde oss för att ge oss ut i skogen och njuta av våren. Barnen hade vansinnigt roligt med att att kasta pinnar i en älv, och sedan lekte vi kurragömma innan vi fikade med banan & russin. 
 
Jag tycker så himla mycket mer om sådana här utflykter med barnen än t ex "Leos Lekland" och liknande. Kan också bero på att min högkänsliga hjärna blir totalt överstimulerad på ett ställe som Leos, där det är intryck ÖVERALLT. I skogen hittar jag ett lugn. Frid. Får energi i stället för att bli av med den. Naturen är så viktig för mig, och jag vill att den ska vara viktig för mina små också <3.
 
 

Tussilago, snödroppar & inte-stöta-mark

 
I lördags åkte jag och tjejerna hem till mor & far för lite lördagslunch. Jag tog en liten springtur på förmiddagen och fann årets första tussilagos längs min barndoms grusvägar. Tänk att det slår aldrig fel, varje år hittar jag årets första när jag är hos mamma & pappa. Aldrig någon annanstas. Lustigt. 
 
Ute i rabatten fick vi även syn på en snödroppe som letat sig fram, som ännu ett vårtecken den soliga, men något blåsiga marsdagen.
 
Snödroppar <3
 
Mitt föräldrahem. Här har släkten huserat i generationer <3
 
Tur att mormor och Enya delar samma intressen. Inte-stöta-mark är en av deras favoritlekar. Så efter lunchen när lillasyster tog en traktortur med sin morfar, så satte de igång att bygga upp en "inte-stöta-marken-bana" i trädgården.

Ibland är en lögn det finaste man har

 
Den här bloggen har varit lite sådär halvdant uppdaterad de senaste månaderna. Sporadiskt. Det finns fler än en anledning till det. Och en av de största anledningarna är att livet inte längre är som vanligt.
 
De senaste månaderna har burit på en vansinnig mängd sorg. Och en dag ska jag berätta. Men den dagen är inte idag. Men jag vill på något vis förklara, för er trogna läsare som ändå kikar in här varje dag/vecka - varför det ekar så tomt mellan raderna. Och kanske har någon av er lyckats göra just det - läsa mellan raderna. För om ni är fler därute som jag, som är så där extra sensitiva så har ni säkert märkt. Att något inte står rätt till.
 
Det är på något vis ett slags handgripligt försvar, världen med de sociala medierna. Där man kan låtsas för en stund. Att allt är som vanligt. Trots att tårarna bränner bakom ögonlocken stup i kvarten. Trots att pulsen legat på tok för högt för länge. Trots att hjärtat slitits itu. Då kan det vara en tröst. En klen sådan, men ändå. Att få låtsas en stund.
 
Bilden är tagen av @hellstromstreetart . Ett av Håkan Hellströms alla fantastiska citat. Den mannen hjälper mig igenom den här sorgen varje dag. Varje dag. Vad gjorde jag utan musiken? Terapi i en av de finaste formerna.