Att vara sitt starkaste och sårbaraste jag samtidigt.

 
 
Livet rustar en allt eftersom man lever.
Men samtidigt som vår rustning blir starkare för varje strid.
Så skalar vi också av oss våra lager och ömsar skinn.
Blir hårdhudade och sköra på samma gång.
Paradoxalt. Men det är i symbios mellan dessa två som vi växer tänker jag.
Vi lär. Vi blir starkare. Vi blir förhoppningsvis ödmjukare för var kamp.
En del av oss härdas så hårt att muren runt ens hjärta växer oändligt hög.
Så hög att den i stället för att skydda blir ett hot mot oss själva.
För att vi inte släpper in...
 
Att vara förälder innebär att vara sitt starkaste och sitt svagaste jag samtidigt. Hela tiden.
Eller svagaste är egentligen fel ord.
Sitt sårbaraste passar bättre.
Det finns inte en kamp jag inte skulle ta mig an för mina döttrar.
Styrkan som bor i en moders hjärta är en av ett slag som är oslagbar.
O s l a g b a r .
Men att älska så innerligt medför också en skörhet. Det gör så vansinnigt ont.
Maktlösheten man som förälder känner inför vissa situationer.
Det skär som knivar i bröstet.
Saker vi inte kan rå på.
Men som våra barn går igenom. Sorgerna de får möta.
Att se sina barn i tårar.
Och Gud förbjude: Sorgerna de ännu inte mött.
De är nästan värst av dem alla att bjuda in till tanke-pingpong i hjärnan.
 
Och tänk då. Hur priviligerade vi är ändå.
Jag går sönder när jag tänker på den dagliga kamp så många mödrar brottas med varje dag.
Att få mat på bordet.
Få någonstans att sova.
Skydd från våld.
Mediciner och vård.
Rätten att äga sig själv och sin kropp.
Jag skäms nästan över hur bra jag har det.
Att mina döttrar och jag har så många tillgångar i form av värme, mat & rent vatten.
Vi lever i oändlig lyx som kan duscha oss rena, kan tvätta våra kläder (i en MASKIN!), och aldrig går hungriga.
Vi har sjukvård när det behövs och mina döttrar går i skola på samma villkor som pojkar.
Vi har oändliga uppsjöar av kärlek omkring oss och kan till och med skämma bort oss med lördagsgodis.
Och ändå gör det stundtals ont. 
Att vara förälder.
Till dessa två fina och lyckligt lottade ungar.
För ingenstans i världen är livet smärtfritt.
Vi har också mött sorg och svärta.
Vi har också varit i mörker.
Även om vi lever i ljus just nu.
 
Det som lindrar mitt föräldrahjärta.
Och hjärtat som bankar för alla människor där ute.
Är att se hur vi alla tre reser oss igen.
Hur de allra flesta faktiskt gör precis det.
Vi låter inte nederlagen slå ut oss.
Vi ömsar i stället skinn och blir starkare.
Skörare också för all del.
Men en skörhet som gör oss till vackrare människor.
Starkare, skörare & klokare.
 
Och jag inser att en stor del utav det som gjort mig till den jag är idag.
Har varit styrkan jag mött inom mig vid kriser och svåra stunder.
Modet att följa mitt innersta jag och det jag känner och tror på.
Det vill jag inte ta ifrån mina barn.
Jag vill inte ta ifrån dem det vansinnigt vackra i att växa.
Oavsett hur ont det gör precis när kroppen och sinnet ska strechas ut och bli milsvida längre än förut.
Att önska dem ett liv utan motgångar vore att önska dem ett liv utan att leva fullt ut.
Jag förstår att jag kommer få hålla i mig. Ta tag rejält.
Många gånger under deras uppväxt.
För att inte springa före och sopa banan.
Eller förhindra dem från att möta livet i både ljus och mörker.
Jag har en uppgift och den är att stå stadigt och finnas där när de behöver mig.
Men inte ta rodret och styra deras skuta.
Den är inte min att vara kapten över.
Men jag ska alltid finnas där i den trygga, lugna hamnen och vänta.
Alltid finnas redo när de behöver mig.
Mer kan en stark-skör, liten (men samtidigt stor) mamma inte göra.
Det. Och älska dem gränslöst.
 
Visa fler inlägg