Tystnad
Tystnad.
Det är nog bland de mest talande ting som finns.
Motsägelsen i sig är på något vis underbar.
Att tystnad är talande.
T a l a n d e .
En tystnad kan vara bland det värsta som finns.
När den skalar av dig.
Får dig att känna dig oönskad.
Liten. Rädd.
Och framför allt; otrygg.
Att någon bemöter en med en kall tystnad.
Använder den som ett straff.
Eller för att få dig att känna dig liten.
Det är nästintill outhärdligt.
Att vistas i sådan tystnad för länge.
Kan vara direkt skadligt.
För din själ.
Men tystnad kan också vara en varm plats att få vistas i.
Om den omhuldar dig av trygghet.
Människor som vill dig väl.
Att få sitta tyst tillsammans med en kär vän.
Är inte det bland det finaste som finns?
Eller när man är i sorg.
Och det inte finns några ord som räcker.
För att skänka trösten som behövs.
Då är det tystnaden som kan laga.
Så länge den kommer från någon du älskar.
Som ordlöst håller din hand.
Tills du är ute på andra sidan.
Tystnad kan vara fylld av fler än tusen talade ord.
Ett ögonkast.
En blick som dröjer sig kvar.
En sekund extra.
För att värmen den tystnaden skänker strålar.
Ända in.
I hjärtat av det som är du.
Tystnaden kan vara det vi behöver.
Tänker jag.
För att verkligen höra.
Höra livet.
Stanna upp i det eko och surr som vi vistas i.
Och lyssna.
Det är nästintill magiskt hur mycket tystnaden kan ge oss.
Om vi bara lyssnar till den.
Så ser ni mig på en sten i en skog.
På en äng i solnedgång.
Eller på en klippa vid en sjö.
Med ögonen slutna.
Så är det bara lite tystnad jag lyssnar till.
Och den talar till mig.
Med toner av sällsamt vackert slag.
