Att "blåkulla" - en häxas bekännelser så här i påskatid

 
Blåkulla.
Ja det flesta tänker säkert på platsen som påskkärringarna (häxorna) sades åka till förr i tiden för att
"dansa med djävulen".
Men för mig är det faktiskt inte plats. Utan ett verb. Något jag gör.
Att blåkulla.
Men vad är att blåkulla?
 
För mig är det att uppsöka en kulle, eller ett litet berg.
En plats högt upp.
Om natten, eller sena kvällen.
När månen och natten färgar världen blå.
Att i meditation sitta där i energierna från månen.
Sätta intentioner, eller låta något släppa taget.
Beroende på vilken fas månen är i. 
Det för mig är att "blåkulla".
 
Jag dansar inte med någon djävul.
Snarare precis tvärtom.
Jag dansar med livet.
Med den gudomliga/gudinnliga energin som varje världsreligion i grunden bygger på.
Källan. Kärleken. Gud. Alltet. Kraften.
Moder Jord. Fader Himmel.
Kalla det vad du vill.
Men det finns inom oss alla. 
Vi är alla förenade genom det.
Vi kommer från samma källa.
Vi kommer från liv.
Och livet går i cykler. 
Vi återbrukas.
 
_______________________________________________________________________
 
Varför lärdes människan att vara rädd för häxorna som brändes på bål?
Varför lärde vi oss inte att frukta männen som brände dem?
 
Tänk på det en stund...
Visa fler inlägg