Ett hjärta av guld

 
I söndags besökte jag och Enya den nya flyktingförläggningen i Sunne. Vi hade fått veta att det fanns många barnfamiljer där, och jag och Enya samtalade innan om de här barnen som fått flytta så långt från sina hem - utan sina leksaker och sina egna sängar. Enya tyckte att de kunde få komma och bo hemma hos oss, och sedan bestämde hon sig för att hon ville ge pengarna i sin spargris till barnen. Mitt hjärta höll på att svämma över. Tänk att den där lilla flickan, inte ens tre år fyllda, kommer på en sådan tanke helt själv. Så otroligt fint. Så vi tömde grisen och lade pengarna i en fin liten papperspåse. Sedan styrde hon kosan mot vardagsrummet och samlade ihop leksaker till barnen.
 
Det var så många barn där, så många att leksakerna inte räckte till så att alla kunde få. Barnen ryckte i mina armar, tittade på mig med bedjande ögon. De ville så gärna få något de också. Det gjorde så ont i hjärtat.Små oskyldiga varelser, på flykt på grund av vuxna människors ständiga konflikter och hat.
 
En av pojkarna kunde lite engelska, och han tittade på Enya och sade till mig att han tyckte att hon var vacker. Sedan bad han att få hålla hennes hand, och de gick på en liten promenad tillsammans. "You´re beautiful too" sa han och log mot mig. Mina ögon tårades. Så fina barn.
 
Jag samtalade med en man med de snällaste hasselnötsbruna ögon jag någonsin sett. Vi pratade om deras flykt, och jag nästan skämdes över att leva i detta trygga land. "I want to do everything that I can to help" sa jag. Han tittade på mig och sade "All you have to do is smile. When I meet the people out in the streets and they give me all those warm smiles, I feel happy". Jag lade min hand på hans arm, log och kämpade samtidigt mot tårarna.
 
Vi är många i Sunne som välkomnar de här människorna med öppna armar. Det har samlats in kläder, skor, leksaker, barnvagnar - allt! Ja, och dessutom på nolltid. Människor är så hjälpsamma och empatiska att det värmer ända in i själen.
 
Tyvärr finns det också människor som inte visar samma ödmjukhet och generositet. Vi har fått höra om bilar som jagar flyktingarna och skriker nazistiska och rasistiska budskap. En man som var och handlade fick sina matpåsar uthällda och elaka saker sagda till sig. Jag blir så arg så jag skakar när jag hör om detta. Det är så svårt för mig att förstå att en del människor helt verkar sakna empati. Vi rår inte för att vi föds, vi rår inte för var vi föds. De människor som flytt till vårt land har inte gjort det för att det är roligt. Hade de kunnat så hade de bott kvar i sina hemländer, där de levt sina liv, där deras familj och vänner bor. Deras liv har blivit upp och nedvända, och det minsta vi kan göra är att låta dem känna sig välkomna här i ett land som de förhoppningsvis kan kalla sitt eget i framtiden.