Älskade vänner

 
Åh. En av de saker jag tycker allra bäst om med långledigheter är att de lockar hem mina utflyttade vänner. 
 
Blir så glad av att ha dem nära mig! Sedan spelar det inte så stor roll vad vi gör. Vi har hängt på stranden med mina barn. Fikat. Kört loppisvändor. Åkt på utflykter. Spelat musikquiz. Ätit gott. Druckit gott. Kramats. Och skrattat ihjäl oss.
 
Tack mina "utflyttingar" Chris, Sara & Lina - för en massa fina minnen från denna sommar <3
 
 
 
 

Så starka band

 
Han den där. Killen som bott i mitt hjärta sedan första gången jag någonsin såg honom.
VÄNSKAPSKÄRLEK vid första ögonkastet. Så var det verkligen den där gången för 16 år sedan när jag såg honom i korridoren på Fryxellska Skolan. Jag tågade fram till honom. Hade aldrig pratat med honom. Visste bara, kände det i hela kroppen så fort jag såg honom. Att han den där, han ska jag ha i mitt liv. Så jag sträckte fram ett skolfoto på mig själv och resten är historia.
Banden är lika starka än!
Helt säker på att han är en av mina själsfränder.
 
Christopher. 
Bland de klokaste jag känner. 
Så varm. Så glad. Så sprudlande. 
Lämnar mig alltid full av energi. Och kärlek.
En vänskap så kravlös, men så stark.
 
Den här helgen har vi fått den äran. Jag och flickorna. Att få rå om honom lite. Och han har rått om oss. Han och lilla Skrållan. Som gjorde Enya och Juni så vansinnigt förtjusta. Och för mina hundrädda töser var det så himla härligt att få våga, få vara lite modiga, och att få älska en hund. För det deklarerade de minsann när vi lämnat av dem på tåget, att de älskade Christophers hund. 
 
En shoppingtripp till Karlstad fick det bli för oss fem! (Chris, Jag, Enya, Juni & så lilla Skrållan förstås!)
 
Flickorna matade Christopher mätt på pommes <3
 
Så himla glad att vi har varann <3
 
Fisromper allihopa! Jädrar vad jag älskar dem!

En uppenbarelse om livet

 
 
Alltså livet.
Idag har jag suttit på en stol på ett café. Med en vän som är mig kärare än livet självt nästintill.
Och jag har skrattat. Jag har skrattat så att jag har gråtit. Skrattat så att tanter stirrat argt.
Och på samma stol har jag också gråtit. Gråtit så att jag har skrattat.
Alldeles rödmosig om kinderna slår jag nu mig ned i soffan hemma. Så vansinnigt tacksam för att jag har en sådan person i mitt liv som man kan sitta på ett café med. En hel eftermiddag.
Och stundom skratta, stundom gråta.
Och någonstans där mittemellan skratt och gråt få en uppenbarelse om livet självt.