mlisans.blogg.se

 

För åtta år sedan firade jag min allra första mors dag som mamma. Med en femmånaders baby hängande på min höft. Och för sex år sedan firade jag min första som tvåbarnsmor. En period då jag verkligen svävade på moln, och var hög av lycka över kärleken till min lilla familj. 

Åtta år senare är jag tusen och åter tusen erfarenheter rikare. För livet sedan dess har givit. Men också tagit. Skimrat. Men också smärtat.

 

Jag kan med vördnad tänka på tjejen som på skakiga ben entrade mammalivet. 25 år gammal.

Åh. Jag vill liksom ge mig själv en stor kram. Och säga; Älskade du! Du kommer alltid göra så gott du kan. Du kommer fälla så många tårar; av otillräcklighet, av dåligt samvete, och av stor sorg inför livets svåraste beslut; att bryta upp kärnfamiljen.

Det som går igen i allt är att jag alltid. Alltid. Har barnens bästa för mina ögon. Såklart. Som alla föräldrar (nästan). Deras lycka går i första hand. Men den är sammanlänkad med min. Vi är en symbios. Om en av delarna inte mår bra, då mår ingen av oss bra. Deras välmående är grunden i mina beslut. Så är det bara.

 

Jag visste direkt. När graviditetstestet visade positivt. Den där dagen i början av mars 2011.

Jag visste direkt att jag vill vara en närvarande mamma. Jag ville inte och kan nu med facit i hand inte göra på något annat sätt. Jag vill dela deras livsvärldar. Dela deras tid.

Ställa omsorgsfullt lagad mat på deras bord, och alltid äta tillsammans för det är den finaste presenten jag kan tänka mig. Det får de av mig. I stället för telefoner, ipads eller andra dyra prylar.

Jag vill hänga med dem till lekparken, göra utflykter till stränder och skogar, ta långa cykelturer och alltid ha en picknickkorg redo att slänga på styret.

Men också dela vardagsbestyren. Skala potatis tillsammans, dammsuga, handla, hänga tvätt och allt det där. För i de där stunderna uppstår allt som oftast ren och skär magi. Det är då de förtroligaste av samtal kan infinna sig. Det är då jag kan få tränga lite djupare in i deras värld. Förstå dem ännu mer.

 

Och jag vill att deras liv ska vara fyllda av kärlek. De ska inte tvivla en sekund på att de är det viktigaste i min värld. Här finns alltid en famn redo. Här finns alltid ord fullproppade av kärlek. Redo för dem. Här finns omsorg. Här finns förtroende. Här finns trygghet. Här får man vara den man är. Med allt vad det innebär. Man får vara stor. Man får vara liten. Man får vara arg. Man får bara vara. 

Här finns plats att återvända till. Var de än i världen kommer att befinna sig.

Och är det något vi som familj lärt oss under de senaste årens tuffa läxor. Så är det att så länge vi har varandra. Så spelar inget annat någon roll. Hemma kan vara vartsomhelst. Bara det är vi tre.

Vi är en enhet. Den bästa jag vet. Som Triquetran som är tatuerad på min axel. Tre lika delar bildar en union som aldrig går att splittra. Ett band rakt in i evigheten.

 

Alltså. Jag är skyldig dem mitt liv på riktigt.

För de har räddat mig - de fick mig att fortsätta när inget annat spelade någon roll. Enya & Juni <3

 

 

Så här på mors dag vill jag också ge den största av kramar till de andra modersgestalterna som format mig.

 

Min Mamma; Åh. Det finns inte ord som räcker till. Tack för att du alltid, ALLTID finns där. Det du gjorde för mig under hösten. Det är det finaste du någonsin gjort för mig. Du hjälpte mig bli hel. Jag älskar dig, och jag är dig evigt tacksam.

 

Tack till mormor och farmor. Astrid & Iris. För allt ni gjorde för mig.

Astrid; för att du gav mig kärleken till maten och bakningen. För att du lärde mig förstå bra råvaror, alla lifehacks i köket, att laga all mat från grunden och att du visade mig att kärlek bor i att samla sin familj kring ett middagsbord.

Iris; för att du alltid gav mig så mycket kärlek. För att hos dig visste jag att jag var så älskad. Den kärleken bär mig än idag. Och tack för att du fortfarande finns där och visar mig vägen. Från andra sidan <3