Varannan vecka - att läka ett föräldrahjärta

 
 
 Det var en gång min allra värsta mardröm.
Otänkbart.
Så till den milda grad.
Och nu lever jag mitt i den.
Det jag trodde skulle döda mig.
Det jag inte ens kunde tänka tanken på utan att falla ihop.
Utan att ligga i fosterställning och panikgråta.
Det är min verklighet nu.
 
Jag pratar om varannan vecka.
Att vara utan mina barn.
Varannan vecka.
Halva tiden.
 
Jag tänkte att jag aldrig.
ALDRIG.
Skulle hamna där.
Tyckte folk gav upp.
För lätt.
Tänkte att jag hellre.
Skulle dö.
Än att förlora.
Tiden.
 
Det är så enkelt att tänka så.
Det är enkelt till den dagen.
När du inser.
Att det faktiskt finns det som är värre.
När kärleken dör.
När du gett allt du kan ge.
Då orkar du inte mer.
Då dör du.
På insidan.
 
Och någonstans där.
Behövde jag bestämma mig.
För det svåraste beslutet.
Någonsin.
 
Nu lever jag så här.
Varannan vecka.
Men.
Jag lever.
 
Mina flickor. Är det absolut viktigaste i världen för mig. Men på andra plats. Har jag satt mig själv.
Jag kommer viga mitt liv. Åt oss tre. Åt att vi ska ha det så fint vi bara kan. I ett liv fyllt av kärlek. Där källan aldrig sinar. 
 
Varannan vecka.
I mitt hjärta existerar inga sådana begrepp.
Jag är alltid deras mamma.
Dyget runt.
För evigt.
Och så länge de vet det.
Så länge de känner det i sina hjärtan.
Så vet jag.
Att varannan vecka.
Inte behöver vara.
En mardröm.
Så länge de känner hur stark.
Min kärlek till dem är.
Så vet de.
Att jag alltid är.
Deras mamma.
De är alltid mina barn.
Varje vecka. Varje dag. Varje timme. Varje minut. Varje sekund.
Varje hjärtslag.
 
 Varje hjärtslag <3

Vid er grav, älskade mormor och morfar

 
Vid graven ovan vilar min mormor och morfar. Astrid & Olle.
 
Astrid som fått tre små flickor uppkallade efter sig.
Vår Juni, kusin Astrid och flickornas tremänning Emelia. Alla bär de hennes namn.
Inte så konstigt.
För hon gjorde intryck.
Aldrig egentligen något väsen av sig. Men hon var alltid där.
Det var hon som såg till att alla vi andra hade det bra. Hon mättade en hel släkt med sin matlagning och sitt stora intresse för bakning (förstår ni vart jag ärvt det ifrån?). Hennes starka nävar har knådat fler bulldegar i sina dagar än de flesta bagare kan jag tro. Det gick nog inte en dag i hennes liv utan att hon satte en deg, bakade en sats jitterbugg eller hade en stek i sin ugn.
När jag bara var en tvärhand hög lärde hon mig baka bullar. Hon har lärt mig så mycket.
När hon dog brast något inom mig. Jag var inte beredd på alla de starka känslor det väckte hos mig. Hon som alltid var där, men alltid lite i bakgrunden. Betydde så mycket mer än jag någonsin lyckades få fram.
Hon fattas mig fortfarande.
Så ofta jag kan komma på mig själv att tänka att hennes plats är tom. Att hon skulle varit med. 
Är så vansinnigt glad över att jag känner henne så nära, inom mig. 
 
 
Och morfar Olle.
Han gick bort tidigare. När jag var 13 år gammal. 
Jag spelade piano. Och när min lektion var slut väntade pappa utanför skolan med beskedet.
Jag tog aldrig mer en pianolektion.
För mitt hjärta visste inte hur det skulle orka.
Det trettonåriga versionen av mig själv hade aldrig tidigare mött döden.
Olle. Den stora buffliga karln med det varmaste hjärtat.
Alltid hade han plats i knät för sina barnbarn. Gärna flera i taget.
Med ett skratt som smittade ett helt rum förtrollade han oss barn.
Inte helt underligt att jag ser så många likheter mellan honom och min mellanbror Joel.
De var nog tvillingsjälar. För oj vad de älskade varandra.
Som att de visste direkt att de var av samma sort.
Fast att en av dem nästan levt färdigt sitt liv, och en av dem var alldeles i början.
 
 
Vi besökte deras grav häromdagen. Flickorna hade plockat blommor från syrenbersån, från gården där Astrid och Olle en gång bodde och levde sitt liv. Där mina föräldrar nu gör det samma. 
"-Här är det mysigt, här kan vi ha picknick" sa Juni och slog sig ned på gräset vid gravstenen.
Omsorgsfullt stack de blommorna i vaser. En i taTaget. Varannan gång. Systerligt.
 
"-Kan vi också ligga i samma grav när vi dör mamma? Så som Astrid och Olle gör? För de gör det för att de älskar varandra"
 
 

Att växa

 
Hennes små barfota fötter.
Sommarklänning på.
Som mormor sytt. 
Känner gruset under mina fötter.
Under hennes fötter.
Känner henne som om hon vore jag.
Men ändå inte.
Når inte alltid in. In i hennes innersta.
In i hennes känslostormar.
Det gör ont att växa.
Det gör ont att se på.
Det gör ont att älska så innerligt. 
Bara vilja omfamna.
Trösta.
Ge trygghet.
Men inte alltid räcka till.
Hur mycket man än försöker.
 
Men det är med all den kärleken som jag växer jag med.
Som förälder.
Som människa.