Vår midsommar, en vals längs minnenas allé

 
Vår midsommar. Tillsammans samlandes vi hos mor och far. Som vi alltid gör. För det vilar något så tryggt i det vi kallar traditioner. Vill bygga dem vidare. Bygga en brygga från min barndom till mina flickors. Ge dem mina minnen, fast i nytt format.
 
Midsommarlunch. Sill och potatis. Fast sillen inte passar min smak. Nalla lite köttbullar från barnens tallrik. 
Åka hökärra. Ned till bygdegården. Där bygden väntar. För det nalkas dans kring stång. Bollkastning. Hästskovarpa. Fiskdamm.
 
Det svajar till i mitt lilla tösahjärta. Minnena kommer som vindar. Far in i mitt bröst.
Jag och min vän. Granntjejen som betydde så mycket under hela min uppväxt. Jag ser oss i vita klänningar. Med kransar på huvudena. Ser oss dansa. Ser oss skratta.
Blir som en åskådare till min egen barndom.
Vill kika in. Vill se mer. Vill vara där en stund.
Vila där.
 
Älskade flickor. Min värld! 
 
Fotografens dotter håller kameran <3 I min barndoms trädgård. Där så många bilder förr tagits på mig. I kransar. Bland blommor. Där mina barfotafötter känner varje sten, varje rot, varje millimeter.
 
Flickan i vitt. Eller kvinnan får jag säga nu. Hon är tjejen från min barndoms minnen. Grannflickan som jag delat mina midsomrar med. Älskade Ida! Nu leder hon dansen!
 
Mormor Eva-Lena och flickorna väntar på traktorn som ska ta oss till dansen <3
 
Och här kommer den!
 
Helt fel kronologisk ordning. Men här är lunchen!
 
Sommar!
 
Far och döttrar <3
 
Carolina & Nils. Så fina!
 
 

På blomsterpromenad

 
På nationaldagen gjorde vi en utflykt tillsammans med min farfar. Vi gick på en guidad blomsterpromenad i Forshaga. Fick lära oss massor om dikesblomster och naturen kring Forshaga. Så himla mysigt! 
 
Att ha picknick med pannkakor & chokladkolakakor i sommargräset var inte fy skam
 
Vår duktiga guide,Gunnel Johansson.
 
Farfar tågar på!
 
Sommaridyllen som vi spatserade i <3

Så starka band

 
Han den där. Killen som bott i mitt hjärta sedan första gången jag någonsin såg honom.
VÄNSKAPSKÄRLEK vid första ögonkastet. Så var det verkligen den där gången för 16 år sedan när jag såg honom i korridoren på Fryxellska Skolan. Jag tågade fram till honom. Hade aldrig pratat med honom. Visste bara, kände det i hela kroppen så fort jag såg honom. Att han den där, han ska jag ha i mitt liv. Så jag sträckte fram ett skolfoto på mig själv och resten är historia.
Banden är lika starka än!
Helt säker på att han är en av mina själsfränder.
 
Christopher. 
Bland de klokaste jag känner. 
Så varm. Så glad. Så sprudlande. 
Lämnar mig alltid full av energi. Och kärlek.
En vänskap så kravlös, men så stark.
 
Den här helgen har vi fått den äran. Jag och flickorna. Att få rå om honom lite. Och han har rått om oss. Han och lilla Skrållan. Som gjorde Enya och Juni så vansinnigt förtjusta. Och för mina hundrädda töser var det så himla härligt att få våga, få vara lite modiga, och att få älska en hund. För det deklarerade de minsann när vi lämnat av dem på tåget, att de älskade Christophers hund. 
 
En shoppingtripp till Karlstad fick det bli för oss fem! (Chris, Jag, Enya, Juni & så lilla Skrållan förstås!)
 
Flickorna matade Christopher mätt på pommes <3
 
Så himla glad att vi har varann <3
 
Fisromper allihopa! Jädrar vad jag älskar dem!