mlisans.blogg.se

 

Små öar av minnen passerar ständigt i mitt inre.

De finns där inkapslade som små snuttar av tid som aldrig går förlorade.

Minnen är inte för bakåtsträvaren, eller för den som inte kan leva i nuet och glädjas. Nej minnen är för den som har vett nog att älska livet och allt det underbara man fått vara med om.

 

De kan också vara den skönaste av förtröstan. När livet gör ont. När vi förlorar något. Någon. Då kan våra minnen få bära vår kärlek.

Låta oss komma tillbaka, skratta och gråta samtidigt åt det som berört.

Jag låter ofta mina minnen få komma tillbaka starkt. Så starkt så att det känns som om jag är i dem. Det kan vara en plats jag återbesöker som väcker dem till liv. Eller en doft. En ton av en känsla. Så lite kan ge så mycket.

 

Som när jag promenerade förbi min mormor och morfars gamla hus och stannade till. Lät blicken söka köksfönstret. Och plötsligt var jag 10 år gammal. Satt i mormors kök. Såg henne framför mig där hon med vana armtag knådade en bulldeg. Kunde känna doften. Doften av henne. Jag kunde förnimma hur kökssoffan kändes under mina taniga tösaben. Och lyckan över att sedan få sätta tänderna i en alldeles nybakad bulle serverad med hennes varma choklad ihoprörd av kakao, strösocker och grädde. Jag kunde höra min morfars bullrande skratt där han satt med min lillebror i knät och lekte "rida rida ranka". Och trots att så många år passerat sedan jag förlorade dem så känns de så nära som om de var levande precis här och nu.

 

Eller mina minnen från mina döttrars första dagar i livet. Jösses. Jag minns varenda nyans i den kavalkad av känslor som det frambringade att bli förälder. Hur min äldsta dotter tjocka man av hår kittlade mig i näsan när jag insöp doften av henne. Doften av liv blandat med sjukhussal. Eller hur min yngsta dotters skrynkliga lilla hand kändes när den tog ett fast grepp om min tumme. Ett grepp som hon samtidigt tog om mitt hjärta och aldrig kommer släppa.

 

Det finns så många terapeutiska nyttor med minnen också. För att hjälpa oss att förstå oss själva, våra reaktioner, våra känslor. Varför vi blir så berörda av vissa saker, medan andra kan passera med lätthet. Det kan vara av stor vikt att vandra runt i sitt innersta då och då. För att nå fram till sig själv.

 

Så låter jag mina minnen få existera i samklang med min nutid. För att tiden inte behöver vara kronologisk. Den kan få vara ett pärlband av alla våra dagar och de kan få vara sammanlänkade med allt som gör oss till de människor vi är.

 

Och tänk vad många fler viktiga stunder vi har framför oss. Som också kommer att bli minnen en dag. Ljuva tanke. Ta en stund. Och tänk på något som gör dig varm ända in i hjärteroten. Och plocka fram det när helst du behöver. För det kan behöva strösslas en del "vackerheter" över våra liv då och då. Kanske speciellt efter en vår som denna.