När själen har växtvärk
Det kommer som en svag föraning.
Inte ofta nog för att det ska vara tydligt direkt.
Men jag känner ändå igen det.
Har varit här förut.
Fast på andra sätt.
Under andra omständigheter.
Men jag vet vad som är på gång.
Även om jag inte har en aning om åt vilket håll jag ska.
Min själ har växtvärk.
Det är dags att vända blad.
Ett nytt kapitel är i antågande.
Ett lager skall skalas av.
För det gamla har tjänat sitt syfte.
Utvecklingen står framför dörren.
Det är något jag ska lära mig.
Eller något jag ska sikta mot.
Men jag vet ännu inte vad.
Jag känner bara växtvärken.
Hur den nästan förlamar mig.
Som ett själens håglöshet nästan.
Den gör mig svagare mig först.
För att få mig att stanna upp.
Stanna och lyssna.
För att sedan kunna ta sats.
Likt en knopp om våren.
Jag vill men jag tvekar.
Men inte förrän jag ger mig hän kan belöningen komma.
Allt det vackra.
Det kommer inte utan det onda.
Och när inåtarbetet är gjort.
Om jag faktiskt lyssnat på kroppen.
Lyssnat på själen när den kallar.
Inte trängt undan det.
Inte gömt det långt bak i hjärtats kammare.
Utan släppt fram det.
Även om det gör ont.
Även om jag är rädd.
Då väntar något vansinnigt vackert.
Där på andra sidan.
När växtvärken släpper.
Det är rent av euforiskt.
<3