mlisans.blogg.se

 

Han den där. Killen som bott i mitt hjärta sedan första gången jag någonsin såg honom.

VÄNSKAPSKÄRLEK vid första ögonkastet. Så var det verkligen den där gången för 16 år sedan när jag såg honom i korridoren på Fryxellska Skolan. Jag tågade fram till honom. Hade aldrig pratat med honom. Visste bara, kände det i hela kroppen så fort jag såg honom. Att han den där, han ska jag ha i mitt liv. Så jag sträckte fram ett skolfoto på mig själv och resten är historia.

Helt säker på att han är en av mina själsfränder.

 

Bland de klokaste jag känner. 

Så varm. Så glad. Så sprudlande. 

Lämnar mig alltid full av energi. Och kärlek.

En vänskap så kravlös, men så stark.

 

Den här helgen har vi fått den äran. Jag och flickorna. Att få rå om honom lite. Och han har rått om oss. Han och lilla Skrållan. Som gjorde Enya och Juni så vansinnigt förtjusta. Och för mina hundrädda töser var det så himla härligt att få våga, få vara lite modiga, och att få älska en hund. För det deklarerade de minsann när vi lämnat av dem på tåget, att de älskade Christophers hund.