Ibland är en lögn det finaste man har

 
Den här bloggen har varit lite sådär halvdant uppdaterad de senaste månaderna. Sporadiskt. Det finns fler än en anledning till det. Och en av de största anledningarna är att livet inte längre är som vanligt.
 
De senaste månaderna har burit på en vansinnig mängd sorg. Och en dag ska jag berätta. Men den dagen är inte idag. Men jag vill på något vis förklara, för er trogna läsare som ändå kikar in här varje dag/vecka - varför det ekar så tomt mellan raderna. Och kanske har någon av er lyckats göra just det - läsa mellan raderna. För om ni är fler därute som jag, som är så där extra sensitiva så har ni säkert märkt. Att något inte står rätt till.
 
Det är på något vis ett slags handgripligt försvar, världen med de sociala medierna. Där man kan låtsas för en stund. Att allt är som vanligt. Trots att tårarna bränner bakom ögonlocken stup i kvarten. Trots att pulsen legat på tok för högt för länge. Trots att hjärtat slitits itu. Då kan det vara en tröst. En klen sådan, men ändå. Att få låtsas en stund.
 
Bilden är tagen av @hellstromstreetart . Ett av Håkan Hellströms alla fantastiska citat. Den mannen hjälper mig igenom den här sorgen varje dag. Varje dag. Vad gjorde jag utan musiken? Terapi i en av de finaste formerna.
 
 

Kommentera här: