Promenad med en snart fyraåring
Att få promenera med henne.
Hon som snart fyller fyra.
Det är ett äventyr.
Utan like.
"-Kära nån! Lilla stolpen, hur är det fatt?"
utbrister hon.
Och dyker ned i diket för att rädda en snöstolpe på lut.
Sedan förvandlas stolpen.
Till en häst som hon rider i väg på.
Galopp galopp.
De sötaste skutt jag vet.
Hennes gängliga kropp.
Som far och flänger.
Liksom utan styrsel.
Med den mest sprudlande av energier.
"-Åh lilla kottis. Blöder du? Jag ska ringa doktorn. Så fort jag kommer hem till bråkmakargatan!"
säger hon när hon hittar en trasig liten kotte.
Sedan bär hon kotten.
Varsamt och andaktsfullt.
I två kilometer.
Och så avslutas promenaden.
Med att liten snubbelfot.
Skrubbar hand och knä.
Kryper upp i mammas famn.
Trösten hon behöver.
Närheten jag behöver.
Så jag kramar om.
Lite hårdare.
Min lilla skatt.
Åh vad du ger mig.
<3