mlisans.blogg.se

Ge mig utrymme att växa.

Jag är inte absolut.

Jag är inte cement.

Jag växer hela tiden.

Framför allt har jag vuxit som mest.

När livet varit som tuffast.

Jag ser det inte då.

Men jag ser det efteråt.

När allt fått landa så blir det så klart.

Även om det ibland tar längre tid för insikterna.

Ett par rejäla vägskäl har jag stött på.

Som förändrat mig för alltid.

Sådana som du först inte tror du kan hämta dig från.

Men det gör du.

Och med blinkade ögon likt ett nyfött rådjurskid möter du världen på ett nytt sätt.

Som om du såg den för första gången.

För att du skalat av ett lager hud.

Ömsat skinn.

 

Jag tror att kris föder utveckling.

Och det är något som är fint att tänka på.

När livet ruskas om.

När det blåser så mycket att du knappt vet hur du ska ta skydd.

Jag tror att det är då vi tvingas tänka om.

Tänka nytt.

Oavsett om det är i det lilla.

Eller det stora.

Förändringen känns otäck först.

Men förändring betyder bara.

Att en gren bryts av.

För att flera nya ska kunna växa fram.

Bära frukt och grönska.

 

Men att inte växa alls.

Att stå still och trampa.

Stagnera.

Fastna i hjulspår.

Det är inget jag vill.

Inget jag önskar någon.

För på något vis.

Undrar jag då.

Vad det då är för mening?

 

Jag tänker att jag ska växa så länge jag lever.

Det ska vara mitt mål.

Jag tänker inte vara färdig.

Inte förrän den dagen jag sluter mina ögon och tar mitt sista andetag. 

I detta livet.

I den här kroppen.