Att leva är att långsamt födas
Jag hörde en gång en nunna säga "-Att leva är att långsamt födas".
Det fastnade inuti mig.
Slog rot.
Att leva är att långsamt födas.
Du föds.
Men sedan föds du igen och igen.
Lite mer för varje dag du lever.
Lite lite till.
Du växer hela tiden.
Ända tills dagen du dör.
Och jag tycker det är så vackert.
När du står mitt uppe i en kris.
Så känns det kanske ofattbart att det någonsin ska bli ljust igen.
Du tvivlar.
Känner dig maktlös och trasig.
Men efteråt inser du att krisen behövdes.
Den till och med gav dig något.
Den hjälpte dig framåt.
Hjälpte dig växa.
Till något större än förut.
När hjärtat säger till så ska du lyssna.
Lyssna noga.
För rösten kommer inte tystna.
Förrän du gjort det du måste.
Förändringen som stundar.
Kommer att komma.
Du kan skjuta upp den.
Men den kommer att spöka tills du förstår.
Och det är ingen annan.
Som kan tala om vad som är rätt för dig.
Ingen annan än du.
Du känner det.
Inifrån.
Oavsett om du vill blunda för det eller inte.
Du kommer kanske att behöva "dö" flera gånger om.
Under ett och samma liv.
För att känna att du levt.
Fullt ut.
Men.
Att leva är att långsamt födas.
Så för varje liten död.
Kommer också en ny födelse.
Där dina ögon ser klarare än förut.
Processen kommer att ta.
Hela ditt liv.
Och när du är klar.
Då är du redo att släppa taget.
Och komma hem <3