Att separera

 
 
Det har gått många år nu.
Sedan jag och barnens pappa separerade.
En skilsmässa när vi knappt hunnit vara gifta.
Även om vi hade levt ihop i över 11 år.
Så många gånger jag känt att jag "behövt försvara" mig.
Inför så väl närstående som den stora massan.
"HUR KUNDE DU SKILJA DIG? Ni hade ju precis gift er!"
Ni anar inte hur många gånger jag fått höra den kommentaren.
Antingen rakt till mig, vilket faktiskt känns genuint och ärligt från personen som frågar.
Men allt oftare kom den som viskningar bakom min rygg.
 
Var det något jag fick lära mig då så var det att släppa vad folk tänker om mig.
Jag fick helt enkelt lov att lita till mig själv på riktigt.
Kanske för första gången i mitt vuxna liv.
Jag visste att jag behövde separera.
Jag visste att det var min enda utväg för att vara sann och uppriktig mot mig själv.
År efter år hade jag vuxit ur en konstym och vägrat inse att den inte passade mig längre.
Sömmarna sprack, en efter en.
Men jag vägrade ta av den.
Jag gick till och med så långt att jag svor evig kärlek i en kyrka framför Gud och alla våra närmsta innan jag insåg att kostymen aldrig skulle passa mig igen.
 
Den som blir lämnad i en separation är oftast den som får medkänslan från andra.
Men den som lämnar går också igenom en fruktansvärd sorg.
F r u k t a n s v ä r d.
 
Det var en tid som var så smärtsam.
Att lämna kärnfamiljen. Bryta upp.
Men ibland måste man bränna marken för att kunna ge den nytt liv.
 
Det som hände efteråt är svårt att beskriva.
Men jag kände för första gången på länge igen mig själv.
Jag kände livet bubbla under huden på mig.
Jag var JAG.
Det var som om jag kunde börja spraka igen.
I alla mina nyanser.
 
Mitt liv har verkligen inte varit smärtfritt sedan dess.
Det blev till och med riktigt fruktansvärt under en period...
 
Så mörkt och hemskt att skillsmässan framstod som ljuva dagar i jämförelse.
 
Men jag vet i mitt hjärta att det var rätt beslut att ta.
För mig.
Men också för honom.
Jag ser hans liv nu, och vet att han fick det bra.
Han träffade en jättefin tjej som är hans perfekta pusselbit.
Fick två små barn till.
Enya & Juni fick två syskon som de älskar så högt.
Det gör mig gott.
 
Jag ser på mitt liv nu.
Och skulle a l d r i g byta ut det mot något.
Jag fick allt det jag drömt om.
Blev lyckligare än jag någonsin kunnat ana.
Och en del av det, har jag det jobbiga att tacka för.
Det ledde mig rätt.
Det rustade mig.
Gjorde mig redo och stark nog.
Stark nog att älska mig själv.
För att sedan älska på riktigt.
 
_____________________________________
 
Om två månader gifter jag mig med mitt livs kärlek. 
Min Jonas.
Han som är pusselbiten.
Mannen i mitt liv.
Men som jag aldrig varit redo att möta om inte allt annat hänt innan.
Så det finns en tacksamhet i allt.
Det gäller bara att se den. 
Att bryta upp, att separera, att låta något dö - det kan också vara det mest livgivande som finns.
I förlängningen.
 
 
↑