Dansa fuldans genom livet

En liten text jag skrev för några år sedan... Om att dansa genom livet och vara nyfiken;
__________________________
 
 
 
 
Jag tar rygg på mina döttrar.
Eller tar de rygg på mig?
Därom tvista de lärde.
Vi studsar där vi far fram.
För det är mycket roligare än att gå.
Men plötsligt tvärnitar vi.
MENKOLLAKOLLAKOLLA!
Det är ju en daggmask.
Vi förvandlar plötsligt promenaden till daggmaskbingo.
Hur många kan vi hitta?
 
Vi dansar fuldans på trottoaren.
Eller vaddå fuldans?
Det är ju så härligt att låta kroppen fara dit den helst vill.
Det här kan inte vara fult?
Detta måste vara den finaste dansen.
En arm dit. Ett ben dit.
Piruett. Puss!
.
Det finns så mycket spår - överallt!
Glitter och små trådar.
Hovavtryck.
Man bara vet. Självklart.
Det bor enhörningar och magi i världen.
Man måste bara lära sig se.
Eller snarare - aldrig lära sig att inte se.
Vi har det i oss alliopa.
Från början.
 
Någon kanske tänker att jag är knäpp.
Kanske tänker att "Kvinnor över 35 inte ska springa i diken och tjoa".
Men.
Jag är hellre knäpp.
Än totalt oknäpp och tillknäppt.
Livet händer och där vill jag vara.
Jag vill känna solen strålar mot min panna.
Jag vill följa efter ett löv som gör kullerbyttor med vindens kraft längs vägkanten.
Jag vill dansa i regnet.
Så det är det jag gör, det är så jag är.
 
↑